June 28, 2016

ARTIKLAR – Tidningen Kulturen 3/9 2012

Intervju med iodine Jupiter – ett snyggare våld utan produktplacering

Visionen att det unga och samtidigt identitetslösa överstatliga – vore det inte för den ständiga förbrytelsen mot de mänskliga rättigheterna och ”Straffet som en helig disciplin.” som utlovas av dess protagonister – är den röda tråden genom iodines verk och den vänliga politiken i den depressionsbortdrömmande efterkrigspolitiken delade likt rött sammet mellan skinkfärs och läderartning som drar sig för att inte tala rätt ut. Röd tråd är märket som straffet torde lämna.

Att i berått mod spegla samtiden, lösgöra den från karnevalens skuggor, kräva maktens avgång och granskning. Förskjutandet av skuld, av förbrytelse, är en passiv och statsmannamässig ingång till vattenkastning. Ta också fallet Assange; gubben levererar en krigshandling till världen och blir bockens rövakyss, medan handlingen i sig premieras med Nobla priser och sänkt skatt på människoliv. Ingen Haag kommer att skjuta, hänga, koka, sprätta upp, sönderknulla, avskala, garrottera, stegla, avslöja eller ens bötfälla de orsaksverkare som i sitt sitter och räknar räntebärande.

Dokumentationen förvaras mellan våra fingrar, i den rättighet som vi tillskansat oss genom åratal av kamp. Kampen att dela, yttra och inte äga sanningen om världen. Sanningen om världen och våra handlingar i den ses genom blida fingrar bland Amerikas Förnedrande Stater, dess lakejer och dessas förespråkande väderkvarnar och megafoniska instrument. I ett annat sammanhang kallar jag dem, något friserat, ”korridorsnollornas spyhinkar till rövslickande rövhål”.

Genom bildandet av den nya fienden, genom konstruktionen av den och dess efterföljande konsekvenser har lurendrejandet av våra ler och långhalmformade sinnen nått en gränsdragning inte olik den som Kalla Kriget ville sig väl ut. Är det ett egentligt samband? Är behovet av inre gränsdragning och yttre faktorer – behovet av rädslan – så pass att det är nödvändigt. Vem tjänar på upprustningen. Vem tjänade inte på Sovjeternas nedknackade murverk. Varför krigas det inte om den amerikanska sörjan. Vem invaderar och underlägger sig världens mest illaluktande kloakhål? Ecuador? Näppeligen. I USA finns inget att hämta annat än den gengröda som köttindustrin säljer uppblandat med E621. Samstämmigt betackar sig världen; vore det inte för reklamationerna vi upphöjt till bibliska proportioner – styrkan ligger att förvandla handlingens slutna näve till en öppning mot de innersta behoven.

Så, och i detta återvänder den ärevördige häxmästaren iodine Jupiter med ännu en samling cyniska satirer, ”Obscen sanning” utkommer på HFH den 6 september. Är humor ditt vapen – skriker skribenten mot Jupiter för att höras i det sjukdomsframkallande mediebruset – mot en värld som alltmer ter sig som ett misslyckat experiment utan rätt redskap?

iodine JupiterOm du med cynisk menar hänsynslös, uppriktig, är jag med på definitionen av satirsamlingen. Att fräckt och skamlöst betrakta världen, vad som får den att snurra är för mig en sann väg till sakernas tillstånd. När du får bilderna serverade, klara och tydligt upplagda på ett fat ser du vad du har.

Antony Newley hade en musikal som hette ”Stoppa världen, jag vill stiga av”. Bra titel, men jag är i högsta grad på. Jag vill genomskåda världen, se vad som bär den, vad som håller den uppe, för att citera Goethes ”Faust”. Det finns så mycket banalt och trist i mänsklig strävan att det enda man kan göra är att skratta åt den för att inte bli sjuk. Ingen kan gråta över sakernas tillstånd eftersom de är självförvållade. Människan har skapat sina förutsättningar. Det är rörande, ja, t o m gripande hur den här planeten måste upplevas från håll. Varför inte bara skratta åt den tragiska komedin som heter Samtid. Det finns otroligt mycket som är löjligt med det här landet. Och satiren är ett bra vapen om man vill visa upp en korrupt och galen värld. Humorn och poesin är två vägar bort från träsket.

Ja, poesin ja. Du har tidigare släppt två samlingar ”De dödas pornografi” och ”Det falska ansiktet” – samt en samling satirer och en mängd pjäser och skivor – och jag upplever någonstans att bildspråk, tematik och ansats fortfarande är lika bedövande och tankeväckande, men att det är något som skiljer dem. Som att ”Obscen sanning” är dialogburen, berättande och prosaisk på ett vis som nästan kan få mig att tro att du övar inför en kommande roman. Kanske om Gustav III:s syn på naturen i vilken du ondgör dig över den på ett sätt som för tankarna till våra mer samtida inställningar till den värld vi befolkar. Hur ser du på skillnaden mellan att använda poesin respektive den satiriska aforismen och de andra undersökande arbetssätten du använder i ditt arbete?

Vem som skrivet ”Det falska ansiktet” vet jag inte. Förmodligen Ingmar Bergman. Men att iodine Jupiter skrivit en diktsamling som heter ”Det falska paradiset” är jag nästan säker på.

I poesin finns helt andra möjligheter och metoder, än i prosasatiren, att komprimera och ladda språket, öppna helt andra fönster. Du kan med en litterär övergång i en dikt zooma in en mikroskopisk cell och filmklippa till ett gigantiskt panorama. Det är storslaget. Och svårslaget. Få konstnärliga uttrycksformer kan med så enkla medel bjuda på en så hisnande färd. Framför allt kan poesin bjuda en form av suggestion som bara just den kan göra. Det handlar om obskyra, skira tillstånd. Tomrummet mellan raderna i en dikt är den ultimata platsen att se utifrån och in, inifrån och ut. I mellanrummet mellan raderna växer magin ut till en ockult väv av förnimmelser och associationer. Det är där det händer, där läsaren får plats ombord och reser med.

Den dikt som ger många tolkningsmöjligheter, expanderar och inte är statisk (om det inte har ett syfte), erbjuder utrymme, tycker jag är intressantast. När människor ser, förnimmer och upplever olika saker vid varje läsning blir känslan rik, spännande och mångtydig. Jag brukar säga att hur ljuset faller i rummet påverkar tolkningen av dikten. Varje text är sitt eget tonfall. Det är kanske därför jag är så förtjust i det korta formatet. I väst har vi kortdikten, som jag tycker är bättre än haikun genom att den är obunden av stavelseformatet. Och det korta formatet passar den stressade storstadsmänniskan rätt bra. Annars är den japanska haikupoesin den form som ligger närmast den här transparenta metoden.

Korta, enkla, mer realistiska bilder gäller satirsamlingarna ”Fuck around the clock” och ”Obscen sanning”. De har ett helt annat syfte. Om diktsamlingarna är vägen bort är satirerna vägen mot. De har en direkthet som kan fungera som en käftsmäll, även om jag inte är ute efter att provocera. Det är för enkelt och har aldrig varit mitt syfte. Det innebär bara en låsning och öppnar inga dörrar. Skrattet kan få läsaren att inse det löjliga med vissa saker. Kan man skratta åt dem har man insett att nånting är fel och borde ändras på. I den satiriska prosan kan jag vara grov, vulgär och jävlig, använda ord jag aldrig skulle använda i poesin, skjuta med andra vapen och använda dialog. Men centralt för prosan är att den ska vara rolig att läsa.

Om du ler eller häpnar medan du läser är jag rätt nöjd. Och om du djupskrattar åt en humoristisk bild av vår civilisation är jag mer än glad. Om du hånskrattar åt dem som tror att det som är värt nåt väger nånting bjuder jag på godis.

Oj då. Vilken freudiansk slips. På libris.kb finner jag ”Det falska ansiktet” av Thomas Stålberg, samt, i översättning till svenska, verk av Welvyn Wilton Katz och André Franquin. I de fallen har jag bara läst den senaste av dem. Har du läst den? I vilket fall som helst hade det varit intressant om vi kunde få ett spännande smakprov ur den kommande boken, får vi det?

Det är nåt särskilt med freudianska slipsar. Lätt att få associationer. Slipsar och skyskrapor kan ju vara vad som helst utom vad är de egentligen är. Absolut, varsågod, ett smakprov helt utan produktplacering:

GUSTAV III:s NATURSYN

Den konstgjorda sommaren sänkte sitt lugn över Neonpalatsets trädgård. De skira plastträden andades ut efter en varm dags färd mot skymning. Ekträden stod som vanligt orubbliga, fulla av hemligheter och lyssnade, när ett samtal utspelade sig till den serverade sherryn:

− Känner ers majestät nån som tänker rösta på naturkomikerna i riksdagsvalet? undrar hovdamen. Hur tänker en naturkomiker? Vad ser han?

− En fisk som gråter, missnöjda djur som tycker de är bättre än människor, fåglar som försöker sjunga, broderar Gustav III som upptakten inför en utsträckt monolog:

− Djuren tycker de är så förbannat duktiga att man skulle kunna spy. Tror de jag går på sån skit tror dom fel. Fåglarna är ena riktiga jävla svin. Det finns viktigare saker i livet, t ex bowling.

− Naturen är en konstig sak. Vad ska man ha den till? Den är full av torra kvistar som ligger utslängda huller om buller – planlöst, inflikar hovdamen från divanen.

− Ja, den är full av blommor som går sönder när man tar på dem, fnittrar Gustav och fortsätter:

− Naturen tror att den gör som den vill. Meningen med den är väl att den är meningslös. Den ligger där och väntar på att sågas ner och bli shoppingcenter. Naturen försöker bara göra sig intressant och påkalla ens uppmärksamhet. Ta t ex ett omkullfallet träd som korsar vägen där man ska fram. Varför? Vad är det för jävla sätt att uttrycka sig på. Och sjöarna? Hur mår dom? Vad sysslar dom med? De ligger där som spegelbitar utlagda på jorden så att stjärnorna ska kunna beundra sig själva och se vem som är vackrast i världen.

OBSCEN SANNING− Och djuren. De tror att de är nåt. Vad gör dom? Går omkring och tittar i marken och trampar i varandras skit och låtsas som ingenting. De säger att de inte behöver pengar och att dom äter löv och gräs. Men jag litar inte på dem. Jag vet att de har nått djävulskap på gång, det känner jag på mig. Faktum är jag tror att de försöker ta makten. De tror att de är så jävla smarta, men jag har avslöjat dem. Det är bara att ta i med hårdhandskarna, sätta dem på plats. Det är inte vi som ska jobba för dom. Det är dom som ska jobba för oss. Tror de nånting annat kan dom sticka härifrån …

Tror du att det finns som ett mellanrum i de identiteter vi antar inför varje given uppgift som i sin tur möjliggör någon slags öppen läsning eller är människan som sådan endast en pågående prosa?

O, en fråga full av härliga pretentioner. Som jag längtat. Jag måste ta på mig ett kulturskägg med en litteraturtidning under armen för att kunna besvara en sån knivig fråga. Jag önskar jag kunde sätta eld på skägget och ropa ”Yeah!” för visa att jag är en av de riktiga ”kultursnubbarna” – svår, seriös, obegriplig. Om jag går till botten med ditt spörsmål vet jag inte vilken identitet jag ska utgå ifrån. Jag tror att identiteten utmynnar i en slags öppen planlösning. BORD. STOL. TEXT.

I mellanrummet mellan möblerna står människan och är pågående, upptagen med sin livsuppgift − att förstå vart livet tog vägen. Skämt åsido. Det är som att de intellektuella tror att allt kan lösas genom samtal när det är samlag de egentligen menar.

Ibland kan seriositeten te sig nästan skrattretande i vissa kultursammanhang. Man bara längtar till nåt viktigare, nåt som inte vill eller kan förklaras.

Du skulle kunna låna mitt eller Benkes kulturskägg? Och något gammalt nummer av ”Serum – tidskrift för ny litteratur” borde du väl ha kvar i Jupitergrottans mörker? Eller är du, som alla andra borna genier bosatt i ett torn? Dessutom har jag en åldrad Zippo för brasans skull. Någon kulturkofta sade någon gång att man kan väl inte knulla sig in i själen? – men det tror jag. Vilken annan sanning skulle det kunna finnas än mötet mellan minst två personer? Hur tror du att denna processuella lösbarhet, livsuppgiften, kan te sig – hur ska vi göra när det inte går att varken nå eller förklara det som är av egentlig vikt? Hur gör du?

Jag tycker det räcker med att vi instiftat lösmustaschens dag den 22 december sen fyra år tillbaka. Se bara på vad som hände med Salvador Dali när han hyllade den spanske konungen. Då brann det i spanska skägg.

”Serum” är den enda litteraturtidskrift jag funnit värd att skicka material till. Jag gillade att de vågade vara självständiga, orädda, förnyare.

För mig finns inget annat av vikt än tomheten, mysteriet. Jag gör absolut Ingenting. Men genom att göra ingenting så gör jag Någonting. Det kan låta paradoxalt, men tomheten är ett tillstånd fullt av möjligheter. Du kan se det som ett ackumulerande av energi. Från det utgår en riktning av mål och mening. Ett oskrivet ark är laddat med möjligheter, vägar till, från, vägar bort, in. Att vara närvarande är målet i min livsprocess. Att se, höra, känna, ge, ta emot, vara i samklang med Alltings själ. Jag vill påstå att närvaro är nyckeln till den livsuppgift du talar om. Jag andas, jag lever. Jag tycker det räcker …

… Det finns inte något generellt svar på vad som är av egentlig vikt för någon eftersom det alltid är personligt. Men jag upplever att det mesta i vår tid handlar om allt annat än SANN NÄRVARO. Nyhetsbevakningar och media leder oftast bort intresset från ett HÄR och NU, precis som kyrkan en gång gjorde. Livet skulle bli bättre efter att du jobbat ihjäl dig till bruksherrens stora gagn. Paradiset hägrade. Det är ingen skillnad idag. Du brinner lite längre som utbränd. Bättre TV-program med mer och snyggare våld utlovas i nästa vecka. Du känner en konstant otillfredsställelse över att detta NU ständigt flyttas fram. Du vill ha snyggare våld omedelbart. Det här är symptomatiskt för vår underbara tid. Inget och Ingen är förankrad på platsen. Människors ängsligt tummande på mobiltelefonen gör det möjligt att vara överallt samtidigt. Vad folk inte fattat är att välja är också att välja bort. Det handlar om att fokusera, låta sig jordas, vara närvarande, uppleva sin omgivning. Hur ”fantastiskt” kan det bli med senaste modellen av en iPhone eller att Gilla på Facebook? Det är bara att inse att det är kolossalt löjligt och allt annat än coolt. Är man inte uppkopplad dygnet runt kan man ju missa nåt – livet till exempel. För livet finns ju inte hos dig, utan någon annanstans. Gräv för fan där du står, pucko!

Outtalat i politikers uppdrag är också att inte vara HÄR och NU utan att hänvisa till framtiden. Hennes uppgift är att på ett övertygande sätt få dig att tro på dem när de flyttar fram besluten till en kommande utredning. Den i sin tur hänvisar till en ny utredning. Då har mediabevakningen tröttnat på frågan och är någon annanstans. Det enda de egentligen vill är att fortsätta diskutera över en lunch, över en lunch, över en lunch, som aldrig tar slut. Det är genialt.

Apropå den gulliga kulturkoftan du nämnde som sa ”att man kan väl inte knulla sig in i själen?” Våld och sex är lösningen på konflikter. Helst båda samtidigt. De så kallade intellektuellas akademiska poäng är hjälplösa mot människans djuriska inre drifter. Viljan att förstöra är starkare än viljan att bygga upp. Den råa sexualiteten i sin mest primitiva form är segraren. När natten går mot sitt slut inser akademikern att han varit fullt upptagen med sina intellektuella spasmer. Men så tänds ljuset i lokalen och hans duktiga akademiska poäng förs ut på gatan med byxorna nere. Så hjälplös och tafatt. Är jag ironisk nu?

Ska jag vara politiskt inkorrekt, vilket jag naturligtvis ska, kan jag erkänna att jag är grundligt trött på tjatet om vissa konflikter i världen. Man ska inte lägga sig i andras angelägenheter fick jag lära som barn. Festligt värre om fjärran länder lade sig i våra angelägenheter, seder och bruk. Härskarens metod är att leda bort intresset från det som händer HÄR och NU. Jag är bara intresserad av vad som händer med sjöarna där jag bor, hur länge vattnet är gratis, varför ingen tar betalt för det, och varför vi inte har statliga bordeller? Min kulturförening skulle få riktiga jobb. De skulle få hjulen snurra hårt. Koppla en generator till samlaget och du har hur mycket el som helst. Och framför allt nöjda kunder.

Kort sagt: NÄRVARO

Ja just det. Hororna från Helvetet. Skulle du vilja berätta något om dem och varför de valt att publicera iodine Jupiter? Vad kännetecknar en hora född och/eller uppvuxen i Helvete?

Kulturföreningen HFH är idag en lös sammanslutning av andar och demoner. Ingen fast grupp utan olika individer inför olika projekt. Eftersom ingen, inklusive jag själv, tyckte vi kunde heta ”Dom Smutsiga Negrerna Från Himlen”, gick vi åt motsatt håll. Och jag ville inte heller ge Gud all cred för namnet. Rockbandet ”Hororna Från Helvetet” bildades 1989 inför en spelning på Cityhallen på Drottninggatan i Stockholm. Musik i förening med happenings kom att bli vår grej. Jag gjorde om gruppen till en kulturförening, där några av medlemmarna kom från några av de rikaste familjerna på Östermalm. Vi lekte jobb i kontorslandskap. Några tjejer satt modell för mina dikter, hittills outgivna konsumtionspoem. De gillade mig, gav mig pengar som jag investerat i hittills två satirsamlingar.

Jag har aldrig brytt mig om att skicka material till några förlag. De skulle ändå inte våga ge ut vare sig texterna eller omslagen. Dessutom är de för långsamma och betalar för dåligt. Så jag gör det själv med hjälp av några nära vänner.

Vad fint. Vi borde alla ha några villiga mecenater, särskilt sådana som klär i piska. Vad innehåller framtiden för kulturproducenten Jupiter? Arbetar du på något nytt – kanske de konsumtionspoem du talar om – eller hur ser processen ut för dig? Påbörjar du ett nytt projekt inför slutarbetet med det förra eller kanske arbetar du på flera saker parallellt?

Ja visst är det fint med konkreta mecenater, men total rörelsefrihet är ännu bättre. Om gåvorna gör mig onödigt rik kan jag bäras i guldstol till NK för att shoppa underkläder och medicin. Likt en Gustav III figur skulle jag låta mig transporteras av fyra tjänare viftandes med palmblad. Då kunde jag koncentrera mig på något angeläget. Att dela ut pengar till medelklassen medan jag pudrar näsan poetiskt blek.

Vad jag menar är att excentriska miljonärer måste träda fram ur garderoben och visa att de finns. De har rättigheter och är också människor. Hatbrotten har ökat, men att ge bort pengarna är ett sätt att komma ut och visa att de verkligen existerar.

Att bäras i guldstol är att leva ett drägligt liv och det är vad jag jobbar på just nu. Oavsett om jag skriver en bok, en pjäs, eller gör nån performance, handlar det om att väcka nyfikenhet, längtan och förundran.

Jag blir aggressiv, ja, till och med ursinnig över att så mycket i vår kultur är byggt för att gå sönder efter så kort tid. Det är så vansinnigt oekologiskt. Mina arbeten ingår i en längre process och är byggda för att hålla länge. Var de börjar och slutar kan jag inte säga eftersom allt hänger samman och bildar en litterär väv. Det är så jag jobbar, expansivt. Och det är oerhört tidsödande.

Har du några andra visdomsord att dela med dig av innan vi går ut i den iPhoneglittrande natten för att andas årsmiljoners lagrade gifter uppeldade i våra automobiler?

Nej, inga! Visdomsord tillhör vår tids magiker och häxor, men som andeforskare och trollkarl vill jag låta teknik- och kommunikationsbolagen bestämma. De vet bättre än du, vad som är bäst för dig, och vad du behöver. Du tycker kanske jag är satirisk? Ta den senaste modellen, ge dig ut i rymden, och njut av att vara någon annanstans än där du är … för där du är räcker inte. Där är bara trist och värdelöst.

Jag är övertygad om att arbetsgivarnas makt kommer att ta sig sexuella uttryck. De fattiga, fula och obetydliga måste bli mer än tillgängliga. De måste ställa upp i alla lägen, tider, ställningar.

Utslagningen har den fördelen att vi får folk som måste städa toaletter för att ha råd att gå på toaletten. Företagen är såååå sugna på att ta betalt för toalettpappret. Inget får hota vinsten, i alla fall inte personalen. Gubbsporten vinst är det enda som återstår när den sexuella potensen sjunker hos en man. Gubbsporten vinst får oss att se ljust på framtiden.

Freke Räihä
Bilder: Lina Löfström-Baker ; för beskärning av bilder ansvarar redaktionen

[ Tillbaka till Artiklar ]