MUREN av DONALD TRUMP

Du bor i ett litet rött trähus, hörntomten i ett villaområde, sköter din trädgård, vattnar blommor, ansar fruktträden, skördar till hösten. Du flyttade från en lägenhet i stan för att slippa käbblet om tvättstugetider och gemensam gårdsstädning.

Grannen har en stor familj. En mycket rörlig familj. Ibland är de borta flera år och kommer hem med sedlar. “Grävt guld”, säger de. Obehaget för dig uppstår när de korsar över din tomt, stannar och har picknic. Förbrukade engångsgrillar och skräp utslängda överallt. En stor del av gräsmattan slipas ner till torra bruna strån. “Det brukade vara gräs här”, säger du uppgivet och gestikulerar mot de upptrampade stigarna.

Vår och sommar passerar. Ruggig kommer hösten. Innan du hunnit äppelskörda är juvelerna borta. Grannen har inte rört dem, skakar på axlarna. Förstår inte helt vad du säger. Borta, hur du menar?

En middag är planerad. Du bjuder dina vänner, eller de du trodde var dina vänner. Lagar god mat med bra råvaror. Du har sparat pengar för att få ihop till det här kalaset. Du lever billigt, på en studentekonomi, som pensionär, fattigkonstnär, men satsar ändå på god kvalité.

Festmåltiden stöter på patrull. Grannarna är här, trots att de inte är bjudna. En idealist med idéer ropar genom fönstret att fler är välkomna, fast maten och platserna är slut. Du har tolv platser för gästerna och en för dig, konstnären. Sen är det tjockt och trångt.

Stolarna räcker precis runt bordet med de levande ljusen. Folk ska inte behöva stå och äta, våndas längs hallväggarna i väntan på besked om de får plats.

Du känner olustkänslor, att ta hem folk på fel grunder, få dem att tro att de ska bli varmt mottagna. Nu står de modfällda. Besvikna över ett löfte som var luft.

Ni blir lite ovänner när du säger till “idealisten” att hon kan ta hem grannarna till sig istället. “Jag har inte plats”, säger hon, utan den minsta vilja till praktisk handling. Hon lovar mycket men gör som en sann politiker.

Du vill att mormor ska få plats på middagen nästa gång. Om hon skulle komma idag skulle hon i alla fall inte få sittplats utan fått stå utanför huset. Det känns märkligt att ha mormor stående utanför huset. Särskilt när det regnar.

En gigantisk väv ska skydda mot granntomten, tänker du. Det är rimligt att de betalar för nätet eftersom det är dom som fastnar i det klibbiga garnet och behöver bidrag för att komma loss. Förutom de i grannfamiljen som redan bosatt sig i trädgården utan att fråga dig.

Du bestämmer dig för att ta kontroll över situationen. Bli herre på egen täppa. Bygga en lång mur längs trädgårdens södra sida. Med spindelvakter i kostym och slips.

Muren är ett alternativ. En alternativ mur. En alternativ sanning. Experterna säger att materialet finns. Men Ingen har någonsin sett denna genomskinliga tunna gräns. Kan den verkligen fungera? Att skilja på äpplen och päron genom ett klibbigt garn?

BÄR DINA MÖBLER PÅ HUVUDET!

Att bära sina möbler på huvudet genom stadens centrum är ett sätt att visa vem du är. Stå upp för din sak, ditt hem, miljö och sammanhang. Visa att du är karl för din hatt, din möbel. Om inte oomkullrunkeligt erigerat, stå upp i alla fall. Stå! Om alla var uppriktiga med att stå skulle världen inte se ut som den gör. Den skulle stå.

Många möbler längtar efter ett komma ut your gardergen. Att visa upp sig i sociala sammanhang är räddningen för ensamma fåtöljer. Möbler i minoritet får en gemenskap om de träder fram och är öppna med sin läggning.

Parader och loppisar är sätt att synas på. Båtklubbar och rymdfärder andra. Att vara barockbyrå eller queerfåtölj spelar ingen roll. En möbel är också en människa.

Trä, plywood och plast andas. Sexualitet och samvaro mellan Homo sapiens och möbler har vuxit fram under årtusenden.

Vi finns på jorden med ett syfte. Vill du sitta på en stol. Gör det. Skäms inte för att du har behov av att utnyttja dina medmöbler. Som din möbels mästare måste du visa var skåpet ska stå. En fåtölj måste brukas för att känna att den lever. Ge den tillit och omtanke och den blir dig trogen.

Bär dina möbler på huvudet!