LESS IS MORE

För ett år sedan kom min senaste bok En tjänstemans meditationer. Om du inte redan läst den, lånat, köpt eller bränt den, tycker jag du ska göra det. Kanske inte bränna i första hand, men läsa, sen bränna och köpa om den.

Trodde du nåt annat än att jag fullt allvarlig med det jag skriver? Jag äger inte humor och är inte det minsta ironisk. Om nåt råkar var roligt är det ren slump. Rent av olyckligt. I svenskt poesiklimat ska du visa upp en trist och realistisk fasad. Bara då vet man att du är seriös. Humor är en dödssynd, av Olof Lagecranz påkallad. Sen dess besjungen av hans många följare.

Vad jag bland annat vill förmedla med boken är att begränsning är utvidgning i det massmediala horbruset, “Less is more”, för att citera arkitekten Mies van der Rohe. För visst kan den industriella folkpoesin vara inkörsport till tyngre konst som på sikt kan framkalla beroende och skada konsumenten. Ungefär som haschets förhållande till heroin. En varning måste alltså utfärdas. Överdosera en haiku, eller en kortdikt, om du kan?

För dig som ännu inte tagit del av En tjänstemans meditationer vill jag avslöja att jag som svensk poet vill optimera fram produkter för kapitalismens kulturarv, ge kunden sin rätta identitet. Alltsammans under det högteknologiska mottot: ”Låg kostnad i fabriken sänker priset i butiken”.

Adolf hade själv hantverkare som lade grunden till sina tavlor.

Rembrant och Vermeer hade själva hantverkare som lade grunden till deras tavlor. Så varför skulle inte en modern poet få använda sig av scouter, hyra kontorslandskap för att prefabricera poem? Eller varför inte skyltdockor som sitter modell för dikterna?

Om jag förkastar centrallyriken handlar det om inte att skriva poesi för känslorna, utan mot känslorna. Tanken får mig att må riktigt bra. De känslor du tror dig äga existerar egentligen inte. De är bara ett slags sentimentalitet du tror dig behöva för att vara en fungerande samhällsmedlem.

Jag vill påstå att centrallyriken är ett värre gissel än naturalismen för teatern. Med kapitlen Dikter från bunkern och En tjänstemans meditationer har jag sökt förena konsumtionsestetik, marknadsreligion och statlig affärsmagi. Som litterär popkonstnär vill jag se känslorna som produkter, blänkande osynliga maskindelar, till en hel kultur.

Svensk lyrik står och stampar på samma punkt år efter annat. iodine Jupiter vill förändring. Jag står för hela uppsättningen.

iodine Jupiter med företagssymbol runt armen
Foto: Leyna Rolinski

CHEFENS UPPGIFT

En chefs uppgift är alltid att öka vinsten. Tro inget annat än att han vill ditt sämsta. Det är därför han fått jobbet. Du har all anledning att vara misstänksam.

Med företagets vinst får han högre lön och ägarna sitt. När han byter jobb är han eftertraktad och får ännu högre lön. Så håller det på från företag till företag, chef till chef, sekel efter sekel, grandios till girig.

Tricket är att lämna de långsiktiga kostnaderna till efterträdaren. Det går som en dans. Proceduren upprepas i ett linjärt mönster. Chefen efter får ta skiten.

Bild: Chefens gåva till människorna

Vetskapen om att det här kommer att fortgå i alla tider gör mig upprymd, som människor vid en katastrof när de får något att tala om. Inget kommer att förändras. Det ska bli skönt slippa idiotin, lossa den gamla spisen och lämna planeten.

Längst ner på skalan står de anställda som chefen pissar på enligt rådande lagar och regler. Jobb ska skäras ned. Toalettpappret ska bort. Här ska sparas.
Står du i duschen?