PLASTPÅSENS HEMLIGA LIV

Plastpåsen har legat i källarkontoret i decennier. Den ser fräsch ut. Snygg för sin ålder. Den hör inget, tänker och känner inget. Men den rör sig tyst när ingen ser, vrider på sig, håller sig gömd i mörkret. Det står ett tryckt årtal på den, 1961. Utvecklingsoptimismens tidsålder. Med kryoteknik kan påsen frysas ned och återuppväckas. En dag när jag ruttnat och är död finns den kvar – plastpåsen. Det provocerar mig.

Så här glad var försäljningschefen  Sten Thulin efter patentansökan för plastpåsen. Tillverkningen kom igång redan 1961.

BÄTTRE SEN

Du jobbar hårt, sliter ut dig. Kyrkan har i alla tider haft bot. Framtiden är ljus, livet blir bättre sen. Prästerna lovar, har lovat i alla tider. I Paradiset är livet lätt och enkelt. En ljus lycklig värld väntar på dig. Änglarna kommer med frukost i ljusa tofflor med fluff. Milda leenden blandas med mjölk från yppiga änglabröst. Det sjungs i ljusa körstämmor när du ska sova. Ingenting gör ont, är hårt eller kantigt. Allt du vill ha plockar du i Paradiset från Bauhaus. Vin, frukt och bär dignar från den hängande trädgården. Kristendomen var den enda trösten igår, hånad och bränd av blackmetal-band idag.

Räds inte döden, jobba på hjon, för din bruksherre, butiksgolvet, skönhetssalongen, ty allt blir bättre sen. Kyrkan har i tusentals år lovat det ska bli bättre imorgon. Jag har inte träffat nån som berättat om det stämmer.

Sen generationer har konceptet tagits över av TV. De har kopierat rollen som ställföreträdande valium. Det är fullt förståeligt. Smärtan, ångesten, diagnosen. Folk orkar inte med kraven från arbetsplatser, banker och gym. Vantrivsel gör folk utmattande och tomma. Inget konstnärligt uttryck tillåts vara krävande. Lättsamt och enkelt är melodin, gärna se bilder i telefonen tillsammans, peka och utropa: ”Titta! O Herre Gud.” “Det finns visst en film som heter Apornas planet.” ”Ja, var är det med det då?” ”Nej, det var bara det.”

”Usch. Vi avskyr kultur” skanderar Den serviceinriktade rasen. ”Förpackning före innehåll” inskjuter Fåfängans apostlar med plakat i händerna utanför varuhuset. ”Att tänka är det svåraste som finns, det är därför så få gör det” sa Henry Ford insiktsfullt.

En enfaldig melodifestival är mångas eländiga lott i livet. Den tillfälliga och korta befrielsen ger en stunds lindring över vardaglig tristess. Ett ögonblicks fejkad orgasm. Bara för att upptäcka att inget blivit bättre efteråt. Som att äta för mycket godis framför Tv:n istället för riktig mat. För många är kraven på effektivitet och rationalism så höga att media-knarkandet blivit substitut för självmord.

Exempel på hur kyrkan sålt nästa liv till TV. Trailers. I veckan börjar en ny serie, en serie om en serie, och en rafflande serie du inte får missa. Fult upp, min vän. Mord och otrohet, allt du behöver för att känna glädje. Men du hinner aldrig fram. När du kommit fram är det annat du måste ha. Snart! Snart! I TV 2.

Upplevelseindustrin är en växande målgrupp för Satan. Vi tror på spelvinsten för att kunna dra härifrån. Höjden av framgång är att åka limousine förbi verkligheten. Vi tror inte på konstnärer om de inte är kända. Vi är bildade och tror på skvaller. Vi vadar i träskmarker av åsikter om nåt från TV eller Netflix i fikarummen. Ett rikt liv har alla rätt till.

På restaurangen sitter två människor mitt emot varandra med sina löjliga telefoner. De umgås på ett modernt sätt, försjunkna i drömmar om vägen bort. Det blir bättre sen.