December 3, 2015

ARTIKLAR – Sydsvenskan 29/12 1996

SVENSK POESI – TRÅKIGAST I VÄRLDEN

Att den brittiska och amerikanska lyrikscenen är mer vital än den svenska har väl inte undgått någon som är intresserad. Här finns ingen motsättning mellan å ena sidan subkultur och underhållning, å den andra kvalitet och seriositet. Att yngre poeter gör sina röster hörda utanför det “finkulturella rummet” är inte bara ett sätt att nå ut, utan ett direkt möte över klassgränser. Det sceniska mötet med publik utvecklar poeten till ett fruktbart tilltal från boksidan. Men i Sverige är det annorlunda. Här råder fortfarande en ålderdomlig snobbism som mer än gärna tittar snett på analoga litterära uttryck. Hip-hoppare, rappare, eller andra ordjonglerande bönder göre sig icke besvär. Gud sig bevare för poetiska hybrider! värld. De som inte vågar kan stanna hemma.

Men detta är väl också något av bokförlagens dilemma? Jag tycker mig tyda en ambivalens mellan att å ena försöka nå en ny publik, å den andra att vara “finkulturell”. I dag når den svenska poesin bara sig själv. Urvalet av ny lyrik anpassas efter vad man tror ska tilltala recensenterna. Dessa tjänstgör som vakter vid Poesins Pärleport och slussar lyrikdebutanten mot en litterär salong i “lagomhetens tecken”. Jag tvivlar på att lyriken är någonting annat än bokförlagens dåliga samvete, ett alibi för extremt kommersialiserad bokmarknad. Detta löjliga spel för galleriet! Men spelet har en obehaglig prägel av att sätta en norm för god respektive dålig smak. Själv ställer jag mig dock högst på ” den dåliga smakens piedestal”. Jag slår ett slag för den bisarra, makabra och skruvade lyriken. Allt det som väcker rädsla, osäkerhet och skräck. Allt det som utgör en total underrepresentation i svensk poesi. Allt det som inte är fint nog, eller är till synes obegripligt, vill jag lyfta fram. Det ockulta, förbjudna, undangömda och tabubelagda intresserar publik och författare. Varför då bokförlagens enorma feghet och förutsägbarhet? Osäkerheten i tolkningen av ett verk är inte bara en oerhörd styrka utan en målsättning och en seger.

Nej, kära bokförlag, det handlar om att läsa ny lyrik med nya glasögon. Brytningspunkten inför rymdåldern måste innebära en ny generations poetiska tilltal, beröringspunkten av någonting outtalat, gärna utöver texten själv. Och det är just där! – i det genreöverskridande mötet mellan skiftande uttrycksformer någonting nytt och intressant händer. Vad är poängen med en diktsamling som saknar uppkäftighet, varken är politisk eller religiös och dessutom är trist att framföra i muntlig form? I värsta fall är dikten fullt upptagen med att behandla sitt eget språk, en litterär masturbation som hör hemma på universitetet – inte på boksidan! Grunden för en stark och engagerande upplevelse är förstås given – endast en briljant och spännande text! Poeten lurar inte sin publik år efter år genom att stå och snacka skit på scenen. Det är det skrivna ordet som är utgångspunkten och ger utövaren kraft att uttala, betona och sätta dem i rörelse. Ordet och innehållet är själva motorn. Och man kan inte ljuga i trovärdighet. Utan den kraften i dikten själv finns det ingen möjlighet att skapa ett expansivt framförande – varken muntligt eller på boksidan. Hur länge tänker bokförlagen låta den svenska lyrikscenen vara den kanske tråkigaste i världen? Bekvämlighet och trygghet har ingenting med konst att göra.

iODINE JUPITER
-dramatiker, poet och fåraherde

[ Tillbaka till Artiklar ]