December 3, 2015

ARTIKLAR – dikt360.se 24/11 2006

Alla som går en annan väg än utarmingen av Alltings Själ är värda månguld i drivor

Älskad eller hatad, hyllad eller sågad. Mannen bakom boken Det falska Paradiset heter iodine Jupiter. En poet som sticker ut i mängden på mer än ett sätt.

1. Jag har läst att ditt namn – iodine Jupiter – är en fusion av “iodine” efter ett desinfektionsmedel och “Jupiter” efter planeten som står för expansion. Stämmer det? Hur kommer det sig att just dessa två ord lämpade sig bäst till att bli ditt namn? Någon bakomliggande tanke, annat än att det ser coolt ut?

Jag behövde en reklamplats som syntes, hade inte råd med nåt i Stockholm city så jag tog nåt större, gratis, nåt därute. Känslan av alienation och främlingskap stämde. Inget kunde vara bättre för mej än att länka min själ till en utsiktspunkt över universum. Därifrån skulle jag få utblick, skicka röntgenbilder till jorden och rapportera om läget i världen. Jag är född i skytten och visste inte att io då var en av Jupiters 13 månar. Det var en märklig slump. Född den 13:e, mot min vilja, du vet. Och ja, expansion är mitt signum. För mej var iodine beteckningen för desinfektionsmedel, som du säger. Ett av skälen var också att klangen i namnet kändes framtid, symboliskt och science-fiction som jag då sysslade med i bl. a rockband. Jag var predestinerad ta mej namnet iodine Jupiter.

2. Du har ett alter ego – Dr. Death. Kan du beskriva iodine Jupiters och Dr. Deaths inbördes relation? Hur ser Dr. Death på döden?

iodine och Dr Death har en homosexuell kristen relation. Jupiter syndar dionysiskt och dr Death räddar honom. Ursäkta att jag ler, men det där lät rätt kul. Min rollkaraktär Dr Death är min största kärlek och resesällskap från ett annat sekel. Han visualiserar i högre grad än iodine det tidlösa skräckromaniska i bild och framförande. Hans utseende är den klassiska trollkarlen och magikern fast mer skruvad, dödsfixerad. Han har varit mitt verktyg att tranformera och göra dödriket mer tillgängligt för vissa, öppnat vägar till andra världar på ett sätt som jag inte tror någon gjort tidigare. Jag har mer och kommit att bli som honom – på riktigt. De franska ockultisterna på 1800-talet var inne på nåt liknande med sina dramatiserade seanser och sexuella dödsmässor.

3. När och varför började du skriva poesi?

Minns att jag vid 8 års ålder skrev dikter om troll och svarta skogar. Dikter i versform. Edward Griegs, Bergakungen sal var en stor inspiration liksom konstnären John Bauer. Intresset för att skriva fanns tidigt. Jag bar en känsla av utanförskap, jag var bergtagen av mörkret; ett barn av ljus som försökte omfamna nåt mörkt inom sej. Att skriva blev, i de tidiga tonåren, en skön hobby att fly verkligheten. Det vita pappret blev en välbehövlig flykt med dess oändliga möjligheter till andra världar. Jag brukade gå på rockkonserter och skriva recensioner för mej själv för att öva mej i skrivande. Jag bildade rockband när jag var runt 18 och skrev nån blandform av industripoem och rocktexter.

Efter de där gothpunkåren, tyckte jag rätt snart jag kunde vara scenpoetpoet utan musik. Jag slapp bära gitarrer och fick mycket bättre bemötande som rockpoet än sångare i ett band. Arrangörerna tyckte det var skönt att slippa ”jobbiga” musiker. TALAD ROCK’N’ROLL eller Det talade Ordet som rockupplevelse emanerar ur min tid som scenartist med band. En direkt förenkling och komprimering av uttrycket, av allt ett rockband har och gör, fast utan musiken. Från tonåren kom mitt skrivande att utvecklas, fortfarande som min egen flykt bort från en ful och tråkig värld. Jag älskade romantikernas syn på livet, konsten och ruset. Jag insåg att med ord är allt möjligt. Att Ord är fantasiska. Att de kan frambesvärja samband som inte alls behöver finnas men som i och med en benämning börjar existera i en konkret eller fiktiv värld. Poesi blev och är ett sätt att leva, att öppna sinnena för att uppleva och förnimma det för den fega medelklassen oåtkomliga. Hennes & Mauritz slavarna må kasta bort sina möjligheter att uppleva tystanden där poesi kan växa. De må jaga för att själva bli jagade som byte på en marknad.

Det är i tystnaden utanför bruset du kan skapa bilder. Jag vill påstå att all poesi ytterst handlar om transformation, om handling och engagemang. Du kan säga du älskar någon, men det som har betydelse är om du visar det bortom ord. Du kan hata någon, visa det genom att förinta honom.

4. Vilka är dina största inspirationskällor när det gäller din poesi?

Varje dag är en ny dag. Ljuset faller olika, färgar boksidan olika från gång till gång. En bra dikt är aldrig statisk. Du finner nya ingångar, associationer, kopplingar. Jag skulle kunna räkna upp många namn, men det är meningslöst. Det tidlösa tilltalar, viss science-fiction om genteknik, film, konst, fransk och engelsk skräckromantik, mörka tivolin, freakshows, 1800-tal, seanser, vissa magiker, ockultister, andeforskare, erotiker. Allt som berör, väcker förnimmelser av något hotfull, okänt, bisarrt, skruvat och vackert, t o m obegripligt kan jag tycka om. Allt som söker sej bortom mainstream är värt en applåd. Jag gillar poeter som skriver visuellt, bildligt. Språkexperiment kan vara intressanta men har aldrig varit några svindlande upplevelser för mej. Jag vill få med mej minst fem eviga bilder om jag ska tycka en bok är bra. Isabell Allendes magiska realism, novellen Två ord tycker jag är lysande. När en text är bra minns du scener från vad du läst. Du lyfter in dem i ditt system. De blir en del av dej.

5. I en 10 år gammal artikel från Sydsvenskan ställer du frågan: “Hur länge tänker bokförlagen låta den svenska lyrikscenen vara den kanske tråkigaste i världen?” Vad har du själv för svar/farhåga på den frågan? Tycker du fortfarande att den svenska lyrikscenen är tråkig? Stämmer det inte att du själv, just för att alla andra är så likartade och “tråkiga”, sticker ut i mängden – och därigenom vinner på det hela?

Det har hänt mycket sen jag sa det där. Miljonsvenskan kändes spännande när den kom i poesin. Problemet med de som skriver slang eller förortssvenska, är att många av orden som används nu kommer vara hopplöst daterade om tre fyra år. Böckerna blir mest intressant som tidsdokument. Gamla svenska ord som glömts bort har fått en ny skönhet sen dess. Säg till en kvinna: ”Ni gör mej alldeles häpen”, eller: ”Mademoiselle, Ni gör mej sannerligen förtjust, jag är bedårad”. Det är underbart och vackert. Överhuvud taget föredrar jag att tilltala folk med Ni nu för tiden, skönt hålla skön distans till folk man inte känner. Jag vill inte komma någon nära i onödan. Att lyfta fram det gamla som en del av det nya tilltalar, skänker rikedom och möjligheter. Det finns många vägar att gå inom poesin. Det gäller bara inte stirra sig blind på vad som händer just nu utan går bortom det.

Att ha humor i s.k. seriösa poesikretsar känns fortfarande som en dödssynd. Är du tråkig måste du ju vara seriös, eller hur? Och du måste våra tydlig till tråkighetens gräns, följer du inte någon slags mall och är svårplacerad. Då är du illa ute. Du hamnar ingenstans. Gränsöverskridande är något som sällan analyseras, eller en uppskattas? Vad som händer i tomrummet mellan uttrycken är spännande. Det är i det okända, de märkliga förnimmelserna, det intressanta händer, eller som Ekelöf sa: ”mellan raderna”.

Nåt positivet de sista 10 åren är att poeterna har blivit mer visuella, ger publiken en större respekt genom att inte stå och mumla texterna innantill. Har du betalt för att höra en poet ska du få en dimension extra, någon bonus som läggs till boksidan, gester, tonfall, dramatisering, smink, kläder. Själv har jag har fått rätt mycket skit och förutfattad mening om det jag skapar genom hur jag ser ut, men det är kul när folk blir osäkra, när de inte vet vad de ska tycka. Det bjuder jag på.

Jag ser visualiseringen som en del av konstverket, det expanderar, attityder sätts på spel. ”Förvirring är underhållning” är en av mina paroller från tidig början. Trots att mycket blivit bättre har mycket blivit sämre. Bokbranschen domineras fortfarande av konservatism och uppfattningar om hur det ska vara, eller hur de tror att de ska vara. Problemet i Lagom-Sverige, jämfört med många andra länder är att bokbranschen är så styrd av ett fåtal stora aktörer, distributionen och mediernas urval som oftast utgår från popularitets – eller kommersiella kriterier. Är du känd så är du bra? Den alternativkultur som finns i Sverige får inte mycket utrymme i media, det finns få fria själständiga forum, mötesplatser. Nätet är en djungel där allting drunknar i allting. Det skrivs mycket bra men det når inte ut. Det är inte de vildaste och djärvaste du kan läsa om i recensioner.

Du frågar om jag vinner på att andra poeter skulle vara tråkiga? Det finns säkert dom som tycker jag är tråkig. Alla som går sin egen väg vinner i längden, alla som är del av en något som INTE är mainstream har en framtid. De som inte låtit sej tunnats ut, knullas av media och förintats. Alla som vågar spotta på etablissemangets fåfänga är vinnare av respekt och aktning mer värd än trötta pengar. Sverige är inget poesiland och kommer aldrig att bli. Stockholm är en mental glesbygd som gjord för Idol 2007, McDonalds och H&M-själar. Bli någon annan, bli en stjärna.

Alla som gör sin grej, poeter, konstnärer, musiker är värda så mycket respekt. Alla som går en annan väg än utarmningen av Allings Själ är värda månguld i drivor.

6. På tal om den svenska lyrikscenen. Vad anser du om fenomen som poetry-slam som har vuxit sig starkare de senaste åren? Har du någon koll på vad som händer i övrigt – i bokform, på scener? Något bra att tipsa om? Någon efterlysning för att det poesi-Sverige ska bli bättre/leva upp?

Din fråga belyste jag delvis i svaret innan. De nya estradpoeterna har tagit intryck från stand up comedy scenen. Tyvärr tycker jag en del av estradörerna plockar poäng hos poetry-slam juryn genom ofta billiga skämt, mer än att det är poesi. Så begreppet poetry slam kan lika gärna heta comedy slam. Om kriteriet skulle vara att göra publiken berörd, skakad i sina hjärtans djup, vore det mer spännande. De sanna poeterna, se som skapar osäkerhet och förvirring vinner sällan tävlingarna trots att de är dom som är stjärnorna

Om du ber mej efterlysa nåt på den svenska poesiscenen? Hm, publiken ska inte känna sig trygg. Jag vill att poeterna vässar sina tänder kastar sig ut och biter publiken i halsen. Gärna så att någon dör. Då känner man att poesin är på allvar.

7. Men det finns hopp ändå. Du talar i samma, nyss nämnda, artikel om att det är “i det genreöverskridande mötet mellan skiftande uttrycksformer någonting nytt och intressant händer.” Med din senaste diktsamling följer en DVD, är det på detta sätt du menar att framtidens lyrikutgivning kan ta sig uttryck för att hänga med och kunna berika läsarna och vinna nya anhängare till poesin? Vad tror du om t.ex. internet som verktyg? Hur kommer en diktsamling se ut om 10 år? Kommer den tryckta boken ens att behövas framöver?

Jag ser inte som mål att skaffa några nya anhängare till poesin. Jag vill utesluta massor med folk och bjuda till exklusivare sammanhang för få utvalda, kanske 15-20 personer. Jag är mycket mer elitistisk och sekteristisk än vad jag var för 10 år sedan. Att jag gav ut en DVD till boken var för att jag ville dokumentära en tid av mitt liv samt skapa den första, på ett sätt, interaktiva diktsamlingen i bokform. Dikter, fotnoter, soundtrack och rörliga bilder interagerar i en upplevelse som hela tiden väcker nya associationer, syner och djupskikt. Det falska paradiset är ett allkonstverk med samma ambition som Wagners musikdramatik. Att skapa en grundklang av det Oerhörda. I mitt fall i sann poetisk pionjäranda. Ett lyriskt bidrag till multimedia kulturen i den gamla bemärkelsen. Ett verk värdigt Harry Martinsons Aniara i fusion med Warhol, dödskult och några magiker.

Jag tror att poesin hör hemma i böcker skrivna med blod och bladguld, läderband, dyra och sköna att bära. Nätet kan aldrig tävla med känslan av att hålla i en bok du kan trycka till hjärtat, ha i fickan, söka tröst eller skönhet i. Jag älskar att omge mej med böcker, doften av gulnade sidor, umgås med andarna som samlas bakom pärmarna. Att kunna plocka fram en bok och bilda en pakt med dess själ är oslagbart.

Internet är ett bra verktyg att söka det du vill ha. Allt finns därute. Boken kommer alltid att finnas med kommer att bli statussymbol. De multinationella bolagen kommer att skapa sina konsumtionsskådespel. Folk kommer bli alldeles förstummade i takt med att allmänbildningen övergår i konsumtionsestetik. Det här är det bästa som kan hända, då slipper poeterna ha med konsumenterna att göra. De som vill uttrycka sej i sin krets kommer kunna göra det genom bl. a ”Print on demand”, via nätet. Tryck din egen bok på en timme. Litterär graffitti, bokliga tags. All text du vill ha kommer i framtiden att finnas som utskrifter, hela tiden, överallt och samtidigt. Tystanden blir det mest eftertraktade uttrycket.

8. Om din poesi vore ett substantiv, vad skulle den vara?

En Cadillac. Modell 72:a, likbil. I det där substantivet du ville ha finns en kista packad med månljus, lila glitter, sorlet av röster.

9. I dagens samhälle känns det som om det mesta blir mer och mer likriktat, samtidigt som det paradoxalt nog verkar krävas mer och mer för att väcka uppmärksamhet. Hur reagerar folk när de möter dig på stan? Måste du hitta på “värre och värre” grejor för att väcka de slumrande?

Dom får gärna fortsätta sova

10. Har du lyckats skrämma någon riktigt ordentligt nån gång?

Ja, när jag blev lite solbränd.

11. Vad säger du om den inflation i skräck som skett på senare år, vad beror det på? Det har blivit en stor kommersiell karusell med amerikaniserade japanskräckisar in absurdum. Har du något tips på schyssta skräckfilmer, såväl gammalt som nytt?

Hets, skriven av Bergman i regi av Alf Sjöberg slår mej just, Santa Sangre, argentinsk film om heligt blod, hämnd och offer. Ingen av filmerna kan klassas som skräck, men de har djupgående psykologiska kvaliteter. Lost highway av David Lynch måste nämnas för sin krypande obehagskänsla. Filmen Seven, är grymt bra.

Så fort du sätter etiketten horror på en film blir den ointressant. Om du förväntar du dej att se ett trädgårdsprogram på bästa familjetid och de finner ett lik i rabatten utan vidare förklaring, då är det riktigt bra skräck. Dina förväntningar får inte vara att bli skrämd. Om din förväntning möts av sin motsats blir det spännande.

12. Du har definierat dig själv som: ” – världens längsta skräckrockpoet, 270 cm med platåskor och häxhatt.” Jag har sett flera paralleller dragna i samband med att ditt namn nämns. Om du skulle vara tvungen att välja – vilken otäckt kategoriserande liknelse ligger närmast i en beskrivning av ditt skapande: en mörkrets DiLeva eller en svensk Marilyn Manson?

Ingen eller båda. Får jag vara Jupiter?

13. Stämmer det förresten att du skulle ha lirat schack mot Marilyn Manson på Hultsfredsfestivalen, men att du vann på walk-over?

Utmaningen publicerades officiellt i 20 dagstidningar. Han visste om det via bokningsbolaget. Jag såg schackmötet som ett möte mellan riddaren och döden, erbjöd Manson välja spelplats, färgen svart eller vit på sin sida. Partiet skulle vara i 6 minuter och 66 sekunder. Om ingen då vunnit skulle det bli remi. Jag väntade på scenen men han kom inte.

14. Apropå Hultsfred, jag läste också att du under en Hultsfredsfestival skickade upp frågor till Gud med hjälp av svarta heliumballonger. Vad var det för frågor? Kan vi få nåt smakprov? Har du fått nåt svar?

Jag gjorde det här i samband med att min syster Charlotte just lämnat det här jordelivet. Jag gjorde det som en ritual för andra att söka svar, likväl som för mej själv. Vad jag minns löd frågorna: ”Finns det ett liv efter döden?”, ”Finns gud eller är hon en bluff?”, ”Är döden demokratisk?”. På det som är vår begränsade utmätta tid fick jag svaret att vårt liv är en sekund av universums tid. Vissa får mindre än en sekund och egentligen spelar det ingen roll. En sekund eller en halv gör ingen stor skillnad. Frågan du ställt är utslungad i kosmos och en del av dej i samma stund du fäst brevet i ballongtråden. Det svar du kan få kan komma i drömmen, i sömnen. Din fråga förenar det höga klara med det världsliga. Jag och andra som provat ritualen har blivit mottagare av bortomjordiska energifält, fått en ny syn på den här existensen. Jag vill att alla skickar heliumballonger till himlen med sina viktigaste frågor. Svaret kommer om du är öppen och lyssnar.

15. Vilken betydelse har magi i din poesi? Du betecknas ibland som hypnopoet. Betyder det att du försätter åhörarna i trance? I en gammal intervju har du på frågan om vad ditt budskap är svarat: “- Jag vill öppna en dörr till ett större rum. Om människor kan se mina texter som en väg till en magisk värld så är det bra. Jag är en vägvisare till drömmarnas Rike.” Det där låter ju soft. Men om jag skulle ta detta bokstavligt så betyder det ju att man skulle somna om man hör/läser dig och då missar man ju kanske resten/slutet av det du bjuder på. Vad menar du med Drömmarnas rike/en magisk värld? Det finns nog många som inte har upplevt den ännu, och kanske just därför är skeptiska till det hela.

Jag började experimentera med poesi genom att sova i en kista i källaren. Jag kunde hamna i djupmeditation, Theta, gränslandet mellan vakenhet och dröm. Några av dikterna i Dom dödas pornografi är skrivna ur det tillståndet. Material som jag sen lät mitt alter ego Dr Death leverera från scenen. Dikten In Cameris mortuum (Naken i de dödas rum) spelades in på band då jag mumlade raderna i ett sådant halvt hypnotiskt, somnambult tillstånd. Med mycket lite redigering var dikten färdig. Ur dessa experiment växte ordet hypnopoet fram. Jag skriver ofta i en transcendental stil, dikter som bygger på utomkroppsliga upplevelser som jag haft lyckan att få erfara vid ett fåtal tillfällen. Dikterna kan vara långa och starkt rytmiserade och som ibland frammanar trancetillstånd, både som tryckt text och i framförande med musik.

Med magi menar jag att ladda sammansättningen ord med symboler och koder som får en omärklig verkan hos mottagaren, få orden att uppenbara sammanhang på samma sätt en trollkarl gör med sina illusioner. Ord som gör det osynliga synligt och det synliga osynligt. Det ser lätt ut, men är det inte. Lika lite som nya franska köket skulle vara enkelt bara för att det är lite på tallriken. En poet och alkemist är väldigt lika. Båda syftar till att skapa nytt liv ur de förutsättningar som är givna.

Den magiska värld jag pratar om, dörren jag vill öppna, är att du blir varse din egen perception, förmågan att blicka ut. Det finns energier som väntar om du är villig att söka bakom ytan. I rummet bakom rummet finns ett rum med nyckeln till mysteriet, till det du behöver, till det som inte väger någonting. Den magiska världen väntar på att du tar första steget. Att nå dit har för alla trollkarlar krävt engagemang och ansträngning. Vill du leva rikt får du jobba för det. Om du gör du det finner du nyanser som för andra är osynliga. I drömmarnas rike finns inga gränser, inga staket mellan scenerna utan de glider omärkligt in i varandra. Därför undviker jag sätta ut interpunktion i dikterna. De ska rinna fram som ett flytande vatten. Att med dikten besjäla tillvaron är för mej att söka lyfta fram, frigöra kraft och seende. Magi är liksom poesi ett sätt att uppleva världen inifrån och ut, utifrån och in. Det du ger får du tillbaka.

16. Första gångerna jag läste dikter av dig slogs jag av parallellerna till en av mina absoluta husgudar när det gäller poesi – Bruno K Öijer. Jag gissar att det är stråken av svärta, mörkret, det ockulta, de magiska inslagen och outsiderperspektivet som förenar och ger mig liknande associationer när jag läser er båda. Är det en tröttsam jämförelse som du ofta får höra? Eller kanske hedrande? Ser du själv några liknande likheter/olikheter mellan era författarskap? Vad betyder (alt. har. betytt) Bruno K för dej i ditt skapande? Har ni haft något samröre under era poetiska karriärer?

Liknelsen vid Öijer är både tröttsam och hedrande. Det finns likheter som jag tror grunder sej i det du sa, men kanske vi också delar känslan för ordens valörer, smak, deras skönhet i klangen då de uttalas från pappret eller från scenen. Vet inte vilka källor han öser ur, men vi har inte samma bakgrund och säger inte samma saker. Vi lagar inte samma middag och använder inte samma kryddor. Jag upplever i Öijers språk det skira, blomstrande oslagbart vackra, medan Jupiter hänfört bejakar kolsvart galghumor, det bisarra, groteska, morbida, tabuiserade och förbjudna i viss kombination med det vackra.

Om det roar dej kan du jämföra sen Öijer med sen Tranströmer, båda två nu levande poeter. Du kan jämföra Ekelöf med T. S Elliot? eller Bergman med Fellini? Kedjan är oändlig, men egentligen meningslös eftersom ingen säger samma sak. Olikheterna är alltid intressantare än likheterna.

17. Du har hittills givit ut en ren musikplatta (“Lilla flickan Zombie”, 1995) som har blivit i det närmaste kultförklarad. I din gästbok skriar fansen efter en uppföljare. Kommer det att komma någon uppföljare i framtiden?

Skivbranschen fick mej att ruttna ihop totalt, jag blev alldeles tom och tappade intresset helt. Tveksamt om jag gör fler plattor. Lilla flickans zombie är ett fint minnesmärke i svenskt musikliv.

Jag vet förresten inte vad du menar med ”ren musikplatta”? Zombie är en metaltung poesiskiva eftersom som alla texter är poesi eller utdrag ur dikter.

18. Förutom texterna, så står du även som musikkompositör till flera av alstren på Lilla flickan Zombie. Hur ser din musikaliska bakgrund ut? Har du några inspirationskällor när det gäller musikens sfärer? Något som du gillar som du skulle vilja rekommendera våra läsare att lyssna in sig på?

Kitchen & the Plastic Spoons (där jag delade sjungandet med Anne), Porno Pop och flera andra Stockholmsband utgör min musikaliska bakgrund. Skriver jag en låt så blir det på gitarr Jag vill absolut inte kalla mej musiker, möjligen sångare. New wave, gothpunk och industrirock var vad vi sysslade med. Vi lyssnade på Joy Division, Bauhaus, Cramps m.fl. Idag, 100 år senare, har gothfolk i USA och Japan via nätet funnit Kitchen & the Plastic Spoons. Ett bolag hörde av sej.

Är man intresserad av ”syntpunk” från tidigt 80-tal kan man absolut lyssna in Kitchen-skivan när den kommer i nästa år. Info på iodinejupiter.com när det blir aktuellt.

19. Vilka är Hororna Från Helvetet?

Hororna från Helvetet är en liten kulturförening för rekreation och utvinning av poesi ur experiment ….

20. Har du nåt tips på nån/några poet(er) som du tycker våra läsare bör läsa?

Lautrémont, om du gillar hallucinatoriska skräcksyner och svart humor. Du kan läsa Camilla Persson för att upptäcka ditt andra sinne; Elisabeth Kübler-Ross för att döden är livsviktig.

21. Jag såg den bifogade DVD:n till “Det falska paradiset”, där du besvärjer TV:n som tingest. Är TV:n verkligen helt värdelös och förlamande? Kan den inte bjuda lite positiva saker också? Vad ska vi göra istället för att kolla på Idol på fredagkvällarna, tycker du?

Ja, vad kan vi göra på fredagskvällarna i stället? Så länge TV är passiviserande tycker jag den är förträfflig. Det här lilla USA behöver människor som vill köpa loss sin trisstes genom drömmen om vinst.. Hela vår kultur bygger på missnöje. Om folk var tillfredställda med sina liv, med de upplevelser som bjuds, skulle konsumtionen minska. Det vore förfärligt?

22. Hur ser framtiden ut för Iodine Jupiter? Har du något kreativt projekt på gång för stunden?

Min framtid efter Det falska paradiset är att bli den sista människan i rymden.

23. Tack för din tid! Några avslutande ord till våra läsare?

Om du aldrig läst för publik, eller varit publicerad. Skriv en text. Gå upp på och läs! Känn av responsen i rummet, på festen, ta intryck från vad kompisarna tycker Din nervositet är grymmare än bra skräckfilm. Det blir din drog.

iodine Jupiter, november 2006

Intervjun gjordes av Bill Larsson för www.dikt360.se den 24 november 2006

[ Tillbaka till Artiklar ]