Lite frågor här från en nyfiken redaktör. Jag tänkte börja med följande frågeställning: Vad är din drivkraft att vara verksam i underjorden med stark satir riktat mot en vriden omvärld?
Målsättning med min ordmagi är att få människorna att ge sig av från jorden. Ingen ska vilja vara kvar här. Alla ska längta till rymden eller underjorden. Resan.
Himlen, eller det bibliska paradiset om du vill, är sannolikt den tråkigaste plats som någonsin aldrig existerat. Hamnar man där vill man omedelbart till helvetet där det pågår en stor fest, hela tiden. Underjorden har ju så många undervåningar med hissar, gallergrindar och lönngångar att man häpnar. Det är värt besväret att ta sig fram till De Dödas Bar. Därifrån hämtar min rollpoet Dr Death sin inspiration om den ockulta världen.
Kan du berätta hur du fann din konstnärliga metod och hur du utvecklat din konstnärliga mångsidighet?
Genom observationer. Karbonpapper över verkligheten, sen omskrivningar. Jag gör observationer av omvärlden, delar upp dem i fack, boxar, ämnesområden, transponerar dem. Man kan säga att jag gör guld av skräp. Att förvandla ingenting till nånting är alkemistens trick. Jag delar den ambitionen. Att fylla tomrummet med innehåll och ge det en mening är för mig konst. Jag vill befria poesin från centrallyrikens fejkade känslotrams. Jag står inte ut med många poeters låtsaskänslor: Å, vad jag känner att jag känner., om jag tillåts vara ironisk, är en romantisk kliché. Jag vill inte bli påprackad någons klibbiga ego.
Med min litterära karaktär, departementschef Sten Hammar, från boken En tjänstemans meditationer, började jag utforska en metod att pre-fabricera poem. I den bästa av världar utvinner jag konsumtionspoem genom personalen jag hyr i ett kontorslandskap. Att låta skyltdockor sitta modell för dikterna personalen skriver är en höjdpunkt med den metoden. Jag står mest tittar på.
Jag älskade verkligen under min punktid din medverkan i gruppen Kitchen & The Plastic Spoons två coola singlar. Var det här som fick dig att börja med talad rock’n’ roll varsbegrepp jag då blev medveten om.
Då ska jag gå till grunden med här. När jag startade talad rock’n’roll (talk’n’roll på engelska) i mitten av 80-talet fanns inte Spoken word. Jag uppträde på alla möjliga klubbar. Poesin var finkultur. Talad rock var fulkultur och ett slag på käften på den goda smaken. De fina rummens väktare var sovande själar, sovande för allt nytt. Inga av de människorna lämnade någonsin stugvärmen för undergroundklubbar och källare. Bekvämare bevaka traditionell poesi ovan jord, med ord och stil som man kunde relatera till.
Jag har inget till övers för Spoken word idag. Genren emanerar ur talad rock, men blev förvanskad och slutligen en tjatig kliché. Spoken word kidnappade talad rock.
Jag är väl insatt i den muntliga traderingen. Spoken word har helt kommit att bli ”ortens” egen angelägenhet. Genren har blivit tämjd, förutsägbar och programmatisk. Ett litet reservat för “nyanlända” att uttrycka sitt missnöje från sçenen. Ett slags ordens Ring P1. Fast med kollektiv åsiktsbildning, mindre självständig.
Staten har samlat Spoken word utövarna till festivaler på ABF-hus, SFI lokaler och ungdomshus. Tidskiften 20-tal hjälpte på 90-talet till att städa bort varje spår av rebelliskhet. Kebab-och hip hopideal skulle komma att bli fundament för genren.
Min ambition var att skapa en uttrycksform med känslan av västerländsk rock utan musik. För dem som ville utlevelse utan att behöva släpa runt instrument. Spoken word kom att få en pseudomedveten vänsterprägel. Estetiskt sett oerhört konformt. För likstämt.
Med anstormningen från fjärran länder 2015 klev staten in för att organisera, samla och kontrollera unga människors missnöje. Spoken word blev verktyget. Men Talad rock n roll är originalet.
I mina 6 böcker har jag samlat långa starkt rytmiserade texter: Tomma boots på väg ut, Trix, Cowboy, Paradis av plast, Kinesisk blues, Skuld, Ghetto, Ta saken i egna händer och andra texter med västerländsk urban poesi – Talad rock’n’roll.
Min nästa fråga blir lite kring dina underfundiga giftpilar i samtiden. Hur är samtiden från ditt perspektiv?
Samtiden är festlig. Det hycklas mer än någonsin. Var kommer all lättkränkthet ifrån? Ord förintas, plockas bort ur böcker, omskolningsläger och korrigeringsläger byggs för folk med fel ordförråd, offentliga platser görs plågsamt otrivsamma och fula. Ingenting tillåts bryta normen utan att vänligt guidas till en plats med övervakningskameror. Sekretess! Sekretess! O, kära Stasi. O, företagsfascism vi tillber dig! Yttrandefriheten är under stor press.
Drogdebatten är lika komisk, agendan övertydlig, skriver om den i senaste boken Rymdbrev. Man kan skratta och gråta. Eller observera och skriva om det man ser.
De stora bokförlagen kan vara exempel på sjukdomstillståndet. De har blivit en ny sorts horhus; iskalla, sterila kalhyggen där ingenting tillåts växa.
Lektörerna kryper runt på knä i koppel med vinstrapporter i käften. Syrelöst och andefattigt svassar de runt i korridorerna med kikarsikten i jakten på guld. Vem ska sälja bäst av den utslätade, osjälvständiga smörjan?
Förläggarna kallar utgivningen för “litteratur” men den visar bara upp en ny kosmetik av äldre böcker, sånt som redan finns skrivet. Språket var förr uttrycksfullt klingande, poetiskt och befriat från fula vulgära anglosaxika uttryck. Idag är många svårt fästa vid och beroende av amerikanska uttryck i sin vardagliga kommunikation. Det finns nåt löjligt över drömmen om USA som nu-språket avslöjar, men det lämnar jag därhän
Den enfaldiga bokutgivningens kräkmedel väcker inte någon som helst berusande livskänsla, bestörtning eller djupare glädje hos mig. Hur vore det att få läsa det omkullkastande, det oförutsägbara och det som finns bortom överenskomna mallar för hur litteratur ska se ut och verka? Och till ett rimligt pris! Få lite snurr och debatt i den trötta och mätta välordningen! För det är väldigt dött nu. För mig får de gärna dö, eller bombas av nån terrorgrupp som gör nytta.
Jag är fylld av hån och vämjelse inför vad som hänt i boksverige. Du behöver inga nya böcker. Du behöver egentligen inga nya författare eller stora förlag överhuvud taget! Giganternas självberättigande är obefogat. De har sedan länge gjort sig ointressanta och överflödiga. Självgodheten är ett signum för dessa hycklare. Deras ohämmade lönsamhetsbegär har utarmat hela bokbranschen. Lyriken är avskaffad, osynliggjord
Klassiker. Riktiga författare av tidlöshet och kvalitet är, bland många andra, Somerset Maugham och Arthur Conan Doyle. Tänk att folk vallfärdar från hela världen till ett hus i London, som länge varit museum, där de tror han levt på riktigt – Sherlock Holmes! Få författare har lyckats levandegöra sin fiktiva huvudperson så till den milda grad. Och detta redan på 1800-talet!
Jag vet bara ytterligare ett par karaktär i världshistorien som folk faktiskt tror har funnits på riktigt – Adolf Hitler, Sten Hammar och Dr Death.
Album, videos och böcker. Hur bestämmer du vilken subkulturell form dina verk skall ske i?
Som jag nämnde här tidigare. Jag lägger alla observationer, tankar, drömmar , meningar, bilder och koncept i olika boxar med olika teman. När lådorna är fulla börjar jag sätta ihop dem till en helhet. Rationellt och systematiskt. Jag stryker hårt, tar bort, redigerar tills det finns en hållbar textkärna, ett robust skelett. Det kläds i en suggestiv språkdräkt. Precision, stil, sparsamhet i uttrycket tilltalar mig. Nån slags litterär funktionalism. I alla fall för Sten Hammars del. Och en tydlig mottagare, ett DU. När verket är skrivet ger jag det till en passande rolldikt-karaktär som jag under pistolhot tvingar att visualisera texten. Den är alltid grunden jag bygger kring, sen utveckla med fysiska visuella symboler, maximera upplevelsen.
Jag är den enda svenska poeten som skriver rolldikter som jag själv gestaltar. Jag är den enda svenska poeten som använder scenkläder. Av respekt för publiken. De förtjäna också det visuella.
Därför är det nödvändigt att bryta med all trist vardagsrealism. Jag har alltid sökt mig bort från det socialrealistiska tjafset. Dr Death härskar i den ockulta bortomjordiska världen. Affärsmagikern Sten Hammar jobbar med sin företagsshamanism och drömmar om konsumtionsestestik. De är i mycket sina motsatser, men de har båda en kärlek till det okända, förbjudna och farliga. Båda balanserar på en gräns.
Så lite näsvis undran om din formuleringskonst som är av specifik karaktär. Plus en mängd alter egon. som du uppträder i. När du skriver så undrar undertecknad lite kring skrivprocessen, berätta gärna lite hur den pågår ständigt?
Tror frågan om alteregon besvarades tidigare? Jag skyr varje definition som försöker ringa in mitt skrivande och placera det i ett fack. Jag är en fri ande som söker effekt och byter teman, stil: ockultism, kommersialism, affärsmagi, företagsschamanism, kärlek och död. Man ska inte vara säker på vad nästa grej blir. Eller om det blir nåt överhuvudtaget.
Nästa fråga lyder som följande: Allt du gör verkar ha en samtida samhällskritisk blick som man brukar säga – ser du dig som en ständig samhällskritisk diktare eller är samhällskritiken något som drabbar ditt skrivande likt automatisk skrift i Andre Bretons mening.
Automatisk skrift tillhör modernismen. I Bretons mening är den en skrivprocess där diktjaget är en mänsklig maskin utan självcensur. Som text i ren form blir det dock trist. Okoncentrerat, slaskigt. Kanske intressant för psykologer att förstå sina patienters inre tankar. Surrealism. Metoden kan funka för att plocka ut en kärna för att jobba vidare med. Rorschachtestet är ett annat sätt att gräva i det omedvetnas associationer. Jag har testat allt det här. Jag har bara använt korn av den metoden, slipat, förädlat, gjort om.
Intuitionen är mitt verktyg. Syn, hörsel, skärpta sinnen riktade mot omvärlden. Förnimmelser. Jag är en är samlare av tecken, bilder och symboler. Min själ fungerar som en röntgenkamera. Jag skickar iväg den, den tar bilder av jorden, sänder bilderna till mig. Jag analyserar och skriver en rapport, ett PM. Oavsett vilka skräpbilder jag får transformeras de till guld i min optiska villa. Det är där jag verkar.
Så till sist. Vad kan jag förvänta mig snarast från ditt håll. Med vänliga hälsningar och inväntar sann glädje dina svar. Micheles Kindh.
Jag ska skruva till verkligheten ett varv till, förstärka realismen så att den blir overklig. Transformera den.. Lyfta fram vår tids idioti, häda och häckla, göra den skrattbar, löjlig, göra den till ett beläte för vilddjuret att sätta tänderna i.
Jag ska också lägga ut ett kosmiskt nät. Kanske fångsten blir en tv-maskin? Det vore roligt att börja se på teve. Det verkar så spännande.
/iodine Jupiter