Iodine Jupiter roar och oroar
Han är rockpoet utanför alla normer, med smak för det ockulta. Men svår?
Inte alls, menar Iodine Jupiter själv.
Däremot: Det är antingen älska eller hata. Och båda är lika okej.
Med nyligen släppta förstlingsverket “Lilla flickan zombie” är Iodine Jupiter vår färskaste svenska rockpoet på skiva. Men den som gissar på en ny Ulf Lundell biter sig i tungan.
Iodine är nåt annat.
Skräck är ledordet
Hans ledord är skräck och musiken är hårdrock. Som det står i en genomtänkt pressrelease: “Stephen King möter Jaques Brel, som skakar hand med Black Sabbath på ett party hos David Lynch”.
– Kommer inte ihåg var det kommer ifrån, men det är rätt bra, säger Iodine. Det känns talande, ger en bild av plattan. Vidare talar han om sin skiva i ord som “rik musikupplevelse”, “dolda hemligheter”, “direkt, men dröjer sig kvar”, “En odyssé genom 70-, 80-, och 90-talet, “klassisk hårdrock”… Och summerar:
– Ser det som underhållning. Underhållning som roar och oroar.
Som “älskad eller hatad”. Antingen eller, alltså.
Hyllas och sågas
För så är det allt som oftast i fallet Iodine Jupiter. I recensionerna till exempel, utan mellanlägen ägnas han lyriska hyllningar eller direkta sågningar. Hittills övervägande positiva tongångar.
– Glädjande, erkänner han. För visst bryr jag mig om recensionerna, även om jag aldrig skulle skriva för kritikerna. På “Lilla flickan zombie” intar Iodine rollen som Dr Death och agerar ledsagare genom “The Magical Freakshow”. Dr Death är en figur som, enligt Iodines historieböcker, arbetade med sampler och gitarrer redan på 1880-talet och vars arv Jupiter nu för vidare. Men det finns en annan historia också, om multiartisten Iodine Jupiter. Den berättar om flera radiopjäser, performanceuppträdanden och om uppvärmning för Imperiet några gånger 1987.
– Det var det värsta jag har gjort, säger han. Jag gick på helt oannonserad och alla undrade vad det var för en jävel som stod på scenen och läste dikter. Men jag fick bra respons ändå.
Det är i rock- och lyrikvärlden han botaniserat och nu med “Lilla flickan zombie” förmått förena. Men fortfarande uppträder han emellanåt med bara sina ord, reciterar sångtexter -“för att pröva dem inför publik”. Och har skrivit en femte radiopjäs.
Sjuklig självkritik
Det där med att testa texterna inför publik bottnar i vad Iodine kallar “sjuklig självkritik” och har i sin tur resulterat i att arbetet med “Lilla flickan zombie” framlöpt i sakta gemak ända sedan 1989.
– Är en ren perfektionist, måste testa alla utvägar. Det kan ta flera år innan jag är helt färdig med en text. När lyriken väl är färdig handlar den om företrädesvis döden. Nattsvart, men med vissa humoristiska knorrar.
– Men gränsen mellan allvar och humor är väldigt sublim, medger han.
Eldade upp skrivbord
Det bästa Iodine gjort i sitt liv är att såga sönder sitt skrivbord och sedan mata in det i en kakelugn.
– Det kändes som en enorm blockering, förklarar han. Det hörde till något jag skrivit tidigare. Det var en befriande ritual, man måste göra såna ibland för att kunna gå vidare.
– Var kommer namnet Iodine Jupiter ifrån?
– Har jag nästan glömt bort för det var så länge sen. Men det är ett tidlöst namn, förankrat i ett kosmiskt medvetande. Ett expansivt namn.
– Till sist, blir det turné?
– Ja, med häst och vagn. Den magiska väskan kommer att träda in i de svenska städerna på nätterna.
Vi säger, håll ögonen öppna.
JOHAN B HANSSON