Teatralisk, poetisk, skräckfylld
Det är alla ord som passar in på IODINE JUPITER och hans musik. Den originelle svensken skivdebuterade under hösten med skräck- metallplattan “Lilla Flickan Zombie”.
På bilder av Iodine Jupiter syns en sminkad person i underlig utstyrsel. Men inte ens osminkad ser Iodine vanlig ut. Han har en intensiv blick, spretigt, blekblont hårrufs, randig skjorta och svarta byxor, och stora silverringar på fingrarna. När jag kommer in i rummet vecklar han upp sig från soffan till stående. Iodine Jupiter är ofantligt lång och gänglig.
Hårdrock på svenska
Iodine har tidigare framfört lyrik i olika former och varit radiodramatiker på radioteatern. Efter att ha hållit på i minst tio år tröttnade han emellertid på bara lyrik, och ville gå ett steg längre.
– Jag ville lägga till musik, och så upptäckte jag hur kul jag tycker det är att sjunga, säger han.
Iodine började jobba med plattan redan 1989, och experimenterade med olika former, innan han kom på att det var en hårdrocksplatta på svenska som han måste göra.
– Det kändes viktigt eftersom alla övergivit det svenska språkområdet, säger han.
“Lilla Flickan Zombie” befolkas av såväl demoner och gudar som ockultism och trolldom. Som i låten “Stäm Blod”: “trolldom talande tanke, buria, balta bloria, trolldom talande tanke, buro berto beriora, tag blod ifrån såret och skriv en papperslapp, buria balta bloria och kasta i elden.” Låten är baserad på gamla boteformler som ska göra människor friska. Formlerna utgår från den fornnordiska kulturen, och Iodine har hittat dem genom muntlig tradition.
Iodine gillar filmmusik, och favoriter är “Children Of The Corn” och “Omen 1”. Att han även gillar teatralisk musik, som Jaques Brel, märks i den egna musiken.
– Att teatralisera är ett sätt att ladda magiska ord med ett innehåll mellan textraderna. Det är där lyssnaren får plats med sig själv, och är välkommen in i materialet. Det är viktigt.
Någon turné till “Lilla Flickan Zombie” är inte planerad, men någonting kommer Iodine att hitta på.
– Jag vill teatralisera mycket. Helst vill jag göra en midnight spooky show. Det borde jag göra, med en regissör och allt. Men det är dyrt, suckar han.
Religion och dubbelmoral
Iodine tror att det finns fler existenser och väsen än de vi kan se, men när det gäller tron på kristendomens gudar slingrar han sig.
– Jag tror att vi har kommit till en punkt där i behöver en ny definition på vad vi ska tro. Om jag ska hårddra det, så kan vi göra om kyrkorna till ladugårdar. Avskaffa dubbelmoralen, så att vi får de gudar vi verkligen förtjänar – industrin. Industrin har blivit religionen, och tagit över rollen som gud. Massmedia är gud, att bli berömd och rik. De gudarna är för mig förkastliga.
– Bibeln är en väldigt intressant bok. Jag ser den mycket som en schizofren maktkamp mellan ljus och mörker, och en ovilja att förena begrepp till harmoni. Allt är antingen dag eller natt, men det är ju ett samspel. Om det inte var ett samspel skulle mänskligheten bli vansinnig. Varje människa är också fylld av ljus och mörker.
Raka svar är inte Iodines grej. Tror han kanske på djävulen?
– Då måste man fråga sig, vad är djävulen? Jag är väldigt intresserad av det där. Djävulen är för mig en kommersiell kraft som stressar upp människor och får dem att frångå sin egen andliga värld och styrka. Varje människa är skapare och gud över sina egna möjligheter.
Iodines musik kan på grund av texter och stämningar benämnas skräckrock, och han har alltid gillat skräckgenren.
– Skräck är en av de starkaste känslor själen kan förnimma. Den involverar de ämnen som intresserar mest; kärlek, död, magi och ockultism.
Iodines största dröm är att få göra en film, och han har redan ett skräckfilmssynopsis – förstås – färdigt.
– Min favoritfilm är Ingemar Bergmans “Det sjunde inseglet”. Den är mycket hårdrock, säger Iodine och ler. Han tror att Bergman skulle bli smickrad över liknelsen – det vill säga om han förstod den.
En krydda i livet
Enligt iodine är magi ett utmärkt sätt att förändra den egna verkligheten, en krydda i livet. Den gör att man kan se saker som inte alltid är uppenbara, och det handlar om att leva ett så rikt liv som möjligt.
– Ett liv utan magi vore som mat utan krydda. Det låter fånigt, men det är en enkel liknelse.
När jag frågar om Iodine själv utövar magi blir svaret först en lång tystnad.
– Äh. Jag vet inte om jag vill svara egentligen. Jag praktiserar nog magi främst genom språket. Jag försöker ge orden en magisk kraft. Kraften kommer tillbaka när jag sedan framför texten. Jag använder magi i den betydelsen jag sa tidigare, som man använder kryddor. Men det här kan lätt missuppfattas.
Iodine ser rockmusiken som ett fantastiskt medium för skräck, magi och kärlek. För honom måste rockmusik vara revolt – annars är det pop – och hans platta handlar framförallt om kärleken och döden.
– Döden är en enorm social protest. Det är nästan den enda möjliga vägen till frihet. Det finns ingenstans att fly, ingen ny värld, bara en andlig värld. Döden är fortfarande möjligt att fantisera fritt om. Ingen har varit där, och ingen kan säga hur det är.
– Döden och passionen hänger ihop. Jag utgår från skräckromantiken på 1800-talet. Då skulle man älska eller dö. Om kärleken inte var besvarad var det bara att dö, säger Iodine. Rädd för döden är han inte. – Jag har haft vissa dödsupplevelser. När jag har varit med om det har jag inte velat komma tillbaka. Jag har varit på väg in i den andra dimensionen, trott att jag har dött och att själen lämnat kroppen. Det kändes väldigt behagligt, och jag ville inte komma tillbaka. Men ju längre bort jag kommer från de här upplevelserna, ju räddare blir jag igen. Det är av olika skäl, som nära och kära som jag inte vill lämna.
Med en skivtitel som “Lilla Flickan Zombie” är frågan om Iodine själv tror på zombier oundviklig.
– I voodookulturen, visst, med droger och så. I deras kultur är zombien en realitet. För mig är det en skräckfilmskaraktär.
Iodines egen lilla flickan zombie är dock något helt annat än den stela, sömngångaraktiga från de döda uppståndna figuren, och när han ska beskriva henne blir han lyrisk.
– Hon är en karaktär som jag tänkt på i flera år. Hon ser ut på ett speciellt sätt. En ung flicka, med mörkt, kolsvart, långt hår. Hon har stora kängor och en vit klänning. Som en romantisk bild från 1800-talet. Hon är vacker, och känns nästan som ett väsen, som en älva. Hon är väldigt blek, med röda mörka läppar. Som en romantisk sagofigur, säger Iodine, nästan med ömhet i rösten.
BELLA STENBERG