jod Jupiter

BÄTTRE SEN

Du jobbar hårt, sliter ut dig. Kyrkan har i alla tider haft bot. Framtiden är ljus, livet blir bättre sen. Prästerna lovar, har lovat i alla tider. I Paradiset är livet lätt och enkelt. En ljus lycklig värld väntar på dig. Änglarna kommer med frukost i ljusa tofflor med fluff. Milda leenden blandas med mjölk från yppiga änglabröst. Det sjungs i ljusa körstämmor när du ska sova. Ingenting gör ont, är hårt eller kantigt. Allt du vill ha plockar du i Paradiset från Bauhaus. Vin, frukt och bär dignar från den hängande trädgården. Kristendomen var den enda trösten igår, hånad och bränd av blackmetal-band idag.

Räds inte döden, jobba på hjon, för din bruksherre, butiksgolvet, skönhetssalongen, ty allt blir bättre sen. Kyrkan har i tusentals år lovat det ska bli bättre imorgon. Jag har inte träffat nån som berättat om det stämmer.

Sen generationer har konceptet tagits över av TV. De har kopierat rollen som ställföreträdande valium. Det är fullt förståeligt. Smärtan, ångesten, diagnosen. Folk orkar inte med kraven från arbetsplatser, banker och gym. Vantrivsel gör folk utmattande och tomma. Inget konstnärligt uttryck tillåts vara krävande. Lättsamt och enkelt är melodin, gärna se bilder i telefonen tillsammans, peka och utropa: “Titta! O Herre Gud.” “Det finns visst en film som heter Apornas planet.” “Ja, var är det med det då?” “Nej, det var bara det.”

“Usch. Vi avskyr kultur” skanderar Den serviceinriktade rasen. “Förpackning före innehåll” inskjuter Fåfängans apostlar med plakat i händerna utanför varuhuset. “Att tänka är det svåraste som finns, det är därför så få gör det” sa Henry Ford insiktsfullt.

 

En enfaldig melodifestival är mångas eländiga lott i livet. Den tillfälliga och korta befrielsen ger en stunds lindring över vardaglig tristess. Ett ögonblicks fejkad orgasm. Bara för att upptäcka att inget blivit bättre efteråt. Som att äta för mycket godis framför Tv:n istället för riktig mat. För många är kraven på effektivitet och rationalism så höga att media-knarkandet blivit substitut för självmord.

Exempel på hur kyrkan sålt nästa liv till TV. Släp. I veckan börjar en ny serie, en serie om en serie, och en rafflande serie du inte får missa. Fult upp, min vän. Mord och otrohet, allt du behöver för att känna glädje. Men du hinner aldrig fram. När du kommit fram är det annat du måste ha. Snart! Snart! I TV 2.

Upplevelseindustrin är en växande målgrupp för. Vi tror på spelvinsten för att kunna dra härifrån. Höjden av framgång är att åka limousine förbi verkligheten. Vi tror inte på konstnärer om de inte är kända. Vi är bildade och tror på skvaller. Vi vadar i träskmarker av åsikter om nåt från TV eller Netflix i fikarummen. Ett rikt liv har alla rätt till.

På restaurangen sitter två människor mitt emot varandra med sina löjliga telefoner. De umgås på ett modernt sätt, försjunkna i drömmar om vägen bort. Det blir bättre sen.

jod Jupiter

BDSM OCH SPRÅK

“Så har man inget språk om man inte gillar poesi? tänker du?”

Tänker är i de flesta fall problematiskt att använda. De som säger “tänker jag” om allt möjligt fråntar språket och subjektet all kraft som t ex påstår, hävdar, tycker, anser förmedlar.

En BDSM-situation som involverar BESTÄMDHET måste ha ett språk med kraft och pondus. En dominant man kan aldrig bli trovärdig med fel dialekt eller fel språkbruk. Han ska vara solitär, medveten om ordvalörer. Språket, med en grad av nyanserat tilltal, höjer upplevelsen av BDSM.

Rikssvenska är en förutsättning vid maktutövning, “Hej, jag är en dominant man från Karlstad”, Med den dialekten. Nej, skulle inte tro det.

Tal från Värmland, gnällbältet i Sörmland, med Norrköping i spetsen, duger inte. Trovärdigheten går förlorad även med Göteborgska. Jargongen upplevs tokkäck och mysig. Jomenvisst hasplar norrlänningen ur sig på sitt glesbygdsmentala vis. De här dialekterna är ett handikapp när det krävs AUKTORITET. Det finns falsk statistik som bekräftar detta.

Således står “tänker jag”, för feghet, osäkerhet, att inte ta ställning, att gömma sig, att inte sticka ut. Så svenskt 2019. Det får aldrig användas av en dominant.

Ett annat begrepp som nått total inflation är” “säkerställa”. De som fortfarande använder ordet bör få munnen igentejpad och en papperskorg över huvudet.

jod Jupiter

VÄLKOMMEN HEM, TERRORIST

Den svensk-uzbekiska poeten och konstnären kände bristen på respekt från de otrogna hundarna. Hon kunde lätt skära halsen av dem. Deras misstänksamhet mot människor för andlig utveckling var stor. Hon var inte en av ”click and go” poeterna som klickar in sig i branschen för att synas några sekunder och sen försvinna. Nej, hon var Poeten som sprängde mäniskor, bilar och hus i luften.

− Så här får det inte vara sa hon. Det måste bli värre. Mycket värre! När ord som rebell började synas i reklam för decennier sedan bestämde jag mig. Terrorism är den enda konstnärliga uttrycksform som håller över tid, skrattade hon. Att se en byggnad falla vackert är en estetisk upplevelse. Hur World Trade Center rasade samman var en höjdpunkt i mitt liv.

− När jag på TV såg flygplanen störta in i tvillingtornen upplevde jag för första gången stor upprymdhet. Äntligen nåt som fick mig att känna glädje, sa den beväpnade poeten. Jag väljer att skjuta, spotta och sparka på västvärldens krympling-själ.

En sann individualist hade talat om föraktet för kristna värderingar. Ett nytt kalifat skulle uppstå på ny plats och med andra medel – konstterrorism, aktivism.

− Diktantologier och samlingsutställningar är totalt meningslösa. Upplevelser som inte leder till Allahs hjärta förtjänar ingen existens. Det är absurt att packas ihop med symbolvärden du inte själv valt, fortsatte hon efter att ha dragit ett djupt bloss på den afganska cigaretten. Samhället är översexualiserat och ruttet.

Gudomlig upplysning växte fram ur konstnären. Bröder och systrar hejade på. En växande beundrarskara trängde fram, ville ha autografer.

Några år senare var hon en av konstvärldens främsta terrorister från kriget i mellanöstern. En jihadiststjärna, konstnär och poet som kunde få byggnader falla snyggt, fotogeniskt, dramatiskt.

I Sverige väntade stöd− och krisgrupper, psykologer och sociala myndigheter med välkomstplakat i händerna. Återvändaren tummade på bombältet. Med erfarenhet från IS skulle hon slå Sverige med häpnad.

Modell: Olivia Torsell i boken Obscen sanning.
Foto: Lina Löfström-Baker.

jod JupiterLeave a comment

MUREN av DONALD TRUMP

Du bor i ett litet rött trähus, hörntomten i ett villaområde, sköter din trädgård, vattnar blommor, ansar fruktträden, skördar till hösten. Du flyttade från en lägenhet i stan för att slippa käbblet om tvättstugetider och gemensam gårdsstädning.

Grannen har en stor familj. En mycket rörlig familj. Ibland är de borta flera år och kommer hem med sedlar. “Grävt guld”, säger de. Obehaget för dig uppstår när de korsar över din tomt, stannar och har picknic. Förbrukade engångsgrillar och skräp utslängda överallt. En stor del av gräsmattan slipas ner till torra bruna strån. “Det brukade vara gräs här”, säger du uppgivet och gestikulerar mot de upptrampade stigarna.

Vår och sommar passerar. Ruggig kommer hösten. Innan du hunnit äppelskörda är juvelerna borta. Grannen har inte rört dem, skakar på axlarna. Förstår inte helt vad du säger. Borta, hur du menar?

En middag är planerad. Du bjuder dina vänner, eller de du trodde var dina vänner. Lagar god mat med bra råvaror. Du har sparat pengar för att få ihop till det här kalaset. Du lever billigt, på en studentekonomi, som pensionär, fattigkonstnär, men satsar ändå på god kvalité.

Festmåltiden stöter på patrull. Grannarna är här, trots att de inte är bjudna. En idealist med idéer ropar genom fönstret att fler är välkomna, fast maten och platserna är slut. Du har tolv platser för gästerna och en för dig, konstnären. Sen är det tjockt och trångt.

Stolarna räcker precis runt bordet med de levande ljusen. Folk ska inte behöva stå och äta, våndas längs hallväggarna i väntan på besked om de får plats.

Du känner olustkänslor, att ta hem folk på fel grunder, få dem att tro att de ska bli varmt mottagna. Nu står de modfällda. Besvikna över ett löfte som var luft.

Ni blir lite ovänner när du säger till “idealisten” att hon kan ta hem grannarna till sig istället. “Jag har inte plats”, säger hon, utan den minsta vilja till praktisk handling. Hon lovar mycket men gör som en sann politiker.

Du vill att mormor ska få plats på middagen nästa gång. Om hon skulle komma idag skulle hon i alla fall inte få sittplats utan fått stå utanför huset. Det känns märkligt att ha mormor stående utanför huset. Särskilt när det regnar.

En gigantisk väv ska skydda mot granntomten, tänker du. Det är rimligt att de betalar för nätet eftersom det är dom som fastnar i det klibbiga garnet och behöver bidrag för att komma loss. Förutom de i grannfamiljen som redan bosatt sig i trädgården utan att fråga dig.

Du bestämmer dig för att ta kontroll över situationen. Bli herre på egen täppa. Bygga en lång mur längs trädgårdens södra sida. Med spindelvakter i kostym och slips.

Muren är ett alternativ. En alternativ mur. En alternativ sanning. Experterna säger att materialet finns. Men Ingen har någonsin sett denna genomskinliga tunna gräns. Kan den verkligen fungera? Att skilja på äpplen och päron genom ett klibbigt garn?

jod Jupiter

BÄR DINA MÖBLER PÅ HUVUDET!

Att bära sina möbler på huvudet genom stadens centrum är ett sätt att visa vem du är. Stå upp för din sak, ditt hem, miljö och sammanhang. Visa att du är karl för din hatt, din möbel. Om inte oomkullrunkeligt erigerat, stå upp i alla fall. Stå! Om alla var uppriktiga med att stå skulle världen inte se ut som den gör. Den skulle stå.

Många möbler längtar efter ett komma ut your gardergen. Att visa upp sig i sociala sammanhang är räddningen för ensamma fåtöljer. Möbler i minoritet får en gemenskap om de träder fram och är öppna med sin läggning.

Parader och loppisar är sätt att synas på. Båtklubbar och rymdfärder andra. Att vara barockbyrå eller queerfåtölj spelar ingen roll. En möbel är också en människa.

Trä, plywood och plast andas. Sexualitet och samvaro mellan Homo sapiens och möbler har vuxit fram under årtusenden.

Vi finns på jorden med ett syfte. Vill du sitta på en stol. Gör det. Skäms inte för att du har behov av att utnyttja dina medmöbler. Som din möbels mästare måste du visa var skåpet ska stå. En fåtölj måste brukas för att känna att den lever. Ge den tillit och omtanke och den blir dig trogen.

Bär dina möbler på huvudet!

jod Jupiter

ARBEIT MACHT FREI

Försjunken i ett romantiskt drömtillstånd rusar jag upp från divanen till den gamla skrivmaskinen, gör några noteringar för att sedan återgå till den vinröda sammetsdivanen, fundera en stund, ta några bloss your pipan, åter springa upp för att skriva något – om Arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingen läggs ned. Ska jag gråta? Inspirationen från Stasi och det forna Östtysklands metoder för kontroll av medborgare som inte jobbar ska avyttras. Försäkringskassan och AF har sedan länge haft i uppdrag att övervaka att folk inte skrattar och mår bra i onödan, utan att göra nytta. Den planerade myndigheten för ekonomisk tortyr kräver friare modeller.

Idén har under senare år inte handlat om att nån ska få ett jobb eller inte. Den rör essensen av borgerlig strävan. Optimismen över att kullkasta gamla värderingar av idealistiska skäl. Man förespråkar en tuffare linje där arbete är större än Gud.

Att arbeta nästan gratis är en dygd för osvenskar och förtjänar tacksamhet – inte gentemot Gud eller hyresvärden, men mot arbetsgivaren. Minimilönerna räcker inte till lägenhetshyra utanför gettot. Genialiskt, smart, låter som en plan.

Nya käcka arbetsförmedlare ska in på arenan. Det blir jättefint. Arbetslösa med potential att få jobb blir vinstgivande för den nya förmedlaren. Att ta sig an arbetssökande med goda framtidsutsikter är melodin. Att slippa arbetssökande med problem är en annan melodi. De kan staten ta. De privata aktörerna kommer att slåss om de begåvade arbetslösa, de between jobs.

Avskrädet ska bli guld i förmedlarens kista. “Arbeit macht frei.” för att använda en tysk eufemism. Jobb till varje pris och till vilken lön som helst för jobbsökande, tänker förmedlaren och gnuggar girigt händer. Kanske är begrepp som ekonomisk nazism för hårt men rätt symptomatiskt för vår tid. De lyckade ska få bättre service, fler möjligheter att bli framgångsrika. De mindre lyckade får klara sig själva under skylten: “Arbete ger frihet”. Frihet för vem borde vara en källkritisk reflektion för vilken skolelev som helst. Redan då parollen hängdes upp ovanför tyska arbetsläger.

Att skruva upp skylten idag, ovanför ingången till Den Nya Arbetsmyndigheten, är för vissa ett sundhetstecken i synen på vår arbetsideologi –  “Åt var och en det han förtjänar.”

Att vara arbetslös är som att vara ett använt toalettpapper ingen vill ta i. Om pappret glimmar, visar styrka och kraft kan nåt företag säkert visa barmhärtighet och ta det rakt in i framtiden. Annars spolas det bort från alla chanser till jobbmatchning.

Statlig förnedring av medborgarna svarar mot tidens behov av social underhållning. Biggest looser är inte bara TV. Hela arbetssituationen är en sorts sadomasochism mellan herre och tjänstehjon. Att få hjälp blir en möjlighet för den som tillkännager sin vilja gentemot det heliga tretalet – jobb, banklån, bostad. Men har inte AF alltid varit en kanal för att få människor att rätta sig i ledet, att bli del av sjukd entusiasm?

“BH, grabben! Du är på rätt bana. Kom tillbaka kl 8 i morgon.” Och nästa dag och nästa … “Här är katalogen! Tusen sökande på varje arbete. Lycka till.”

När fyra tusen jobb försvinner på Arbetsförmedlingen vill staten samtidigt motverka utanförskap och förbättra integration. Det gör man genom att arbetsgivaren kan sänka lönerna, hyresvärden höja hyrorna för att säkerställa att ingen någonsin ska kunna lämna gettot. Om den arbetslösa är aktiv i sitt sökande och får rätt insatser finns det möjlighet till jobbmatchning. De arbetslösa från Arbetsförmedlingen blir arbetssökande hos sina fiender, de som berövat dem jobben. En märklig dans där rivalen bjuder upp.